Italian High Renaissance Painter, ca.1485-1576 Italian painter active in Venice. As a young man he was taught by the Bellini family and worked closely with Giorgione. His early works are so similar in style to Giorgione's as to be indistinguishable, but soon after Giorgione's early death Titian established himself as the leading painter of the Republic of Venice. Among his most important religious paintings is the revolutionary and monumental Assumption (1516 ?C 18) for Santa Maria dei Frari, in which the Virgin ascends to heaven in a blaze of colour accompanied by a semicircle of angels. Titian was also interested in mythological themes, and his many depictions of Venus display his work's sheer beauty and inherent eroticism. Bacchus and Ariadne (1520 ?C 23), with its pagan abandon, is one of the greatest works of Renaissance art. Titian was sought after for his psychologically penetrating portraits, which include portrayals of leading Italian aristocrats, religious figures, and Emperor Charles V. He reached the height of his powers in The Rape of Europa (c. 1559 ?C 62), one of several paintings done for Philip II of Spain. He was recognized as supremely gifted in his lifetime, and his reputation has never declined.  Related Paintings of Titian :. | Jacopo de Strada (mk45) | The Virgin with the Rabit (mk05) | Man (mk45) | Venus of Urbino | The Vendramin Family |
Related Artists:
Victor Mottez
Lille 1809-Bievres (Essonne)1897 .was a French fresco painter, painter and portraitist. His father was passionate about art and painted himself. Sent to Paris with a pension for some years, Victor was recalled due to the poor state of his father's finances and his studies were cut short. He followed courses at the École de dessin in Lille and worked under the direction of his father and his father's painter friends such as Édouard Lienard, student of Jacques-Louis David. He returned to Paris from 1828 to 1829 to enter the École des Beaux-Arts and at first studied under the direction of François-Édouard Picot, then as a free student of Dominique Ingres. The Mottez family was highly religious and devoted to the House of Bourbon, and so the July Revolution in 1830 came as a catastrophe to them. Victor was again recalled to Lille by his father and married shortly afterwards. From there he made many trips, of which the longest and most notable was that to Italy and he came to consider its old masters as the absolute masters of painting. In Rome he met Ingres again - Ingres liked him very much and often gave him advice. His Christ in the Tomb (now in the glise Sainte-Catherine de Lille) and The Martyrdom of Saint Stephen (now in the glise Saint-Étienne de Lille) date to this era. Also on this trip to Italy he became hugely interested in fresco art - Mottez painted his wife Julie in this medium and, showing Ingres the end result, pulled it off the wall at Ingres' request (it was later given to the Louvre by Mottez's two children). Returning to France in 1838, he set up shop in Paris and exhibited at the Paris Salons, especially turning more and more towards the neglected genre of frescoes, notably religious ones. He also translated the Treatise by the 14th century Florentine painter Cennino Cennini and learned from his techniques. His most remarkable works are those for churches (at Église Saint-Germain-l'Auxerrois in the 1840s, and at the Saint-Severin in the 1850s), which were admired by Ingres and Delacroix. However, the clergy's hostility to them, the materials used, the saltpeter walls and their situation all meant that they were already deteriorated by the end of the 19th century and are now largely lost (except for Saint Martin cutting his cloak in two at St-Germain l'Auxerrois), though Mottez's cartoons for them survive. During the same years he frequented the Bertins' salon, alongside the main writers and artists of the time (a sketch of his for a portrait of Victor Hugo survives). He produced two frescoes for this salon, destroyed in 1854. After the 1848 Revolution Mottez set out for the United Kingdom, where he produced several portraits of British nobles and personalities and the exiled minister François Guizot, which were exhibited at the Royal Academy salons.
Jacek Malczewski
(15 July 1854 in Radom - 8 October 1929 in Krakow) was one of the most famous painters of Polish Symbolism. In his creativity he successfully joins the predominant style of his times with motifs of Polish martyrdom.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.